home sweet home
Igår var man då på ikea och det var mycket trevligt fick tag på allt vi behövde. köpte bla. Badrumskåp, hatthylla, skohylla, ramar, tavlor, hyllor, massa badrumms tillbehör, ljusstakar, massor med ljus det vart hur mycket som helst men nu har vi allt vi behöver för att flytta upp till mig det ända som är kvar är att dra sladdar till dator tv telefon det är ju lite pill men det går...
vi åkte hem ca 16.30 för då var vi trött att gå på ikea så vi åkte sakta hemmåt fick för oss att vi skulle så lite enskilt en stund så körde in på nån lerväg såg inte så farlig ut från början men sen såg vi att den var så small så vi hade ingenstans att vända så vi fick köra längre och längre men kom åndå inte någonstans att vända ch vägen blev bara lerigare och lerigare och spårigare och spårigare. så det var inte lätt att ta sig fram bilen skrapade i hela tiden eftersm det var så hög kullar i mitten efter alla spår på sidorna. Men efter en lång stund så så såg vi att vi kunde vända men det värsta var ju att om vi vände så skulle vi ju få massa uppförs backar istället och då med lera är ju inte så himla kul men vi tog chansen. Men tro det eller ej vi körde ju så klart fast och vi var mitt ute i ingenstans det var kålsvart så jag blev rädd och tänkte bara på alla skräckfilmer man sett. så panik känslorna kom springande vi försökte med all la granris under hjulen men det gick inte grävde bara ner oss längre och längre. Tillslut så insåg vi att detta klarar vi aldrig själva så det vara bara att lämna bilen i den svarta skogen och börja gå till närmaste hus för att få hjälp. Hittade ett hus efter att ha gått i ca 10 minuter dom ringde efter nån som brukade åka på den vägen. han kom efter bara en liten stund han var så snäll så han fick bort oss och vi fick backa ut hela vägen. Tur att det finns snälla männidskor som ställer upp i nöd.
Men det värsta av allt var ju att det var inte våran bil utan det var ju min pappas bil och bilen är ju verkligen han ögonsten inget kul att det låter som att den ska gå i tussen bitar när man har lånat bilen.
Men när vi var hemma i väservik igen så åkte vi raka vägen och tvättade den så att han förhoppningsviss inte ska märka något. Vill inte säga att vi körde fast. :)
Men han har inte ringt än så jag hoppas att han inte sett nått.
Men fy fan vilken panik jag hade.... Men man har ju iaf varit med om ett äventyr det kan man ju inte säga annat om.
vi åkte hem ca 16.30 för då var vi trött att gå på ikea så vi åkte sakta hemmåt fick för oss att vi skulle så lite enskilt en stund så körde in på nån lerväg såg inte så farlig ut från början men sen såg vi att den var så small så vi hade ingenstans att vända så vi fick köra längre och längre men kom åndå inte någonstans att vända ch vägen blev bara lerigare och lerigare och spårigare och spårigare. så det var inte lätt att ta sig fram bilen skrapade i hela tiden eftersm det var så hög kullar i mitten efter alla spår på sidorna. Men efter en lång stund så så såg vi att vi kunde vända men det värsta var ju att om vi vände så skulle vi ju få massa uppförs backar istället och då med lera är ju inte så himla kul men vi tog chansen. Men tro det eller ej vi körde ju så klart fast och vi var mitt ute i ingenstans det var kålsvart så jag blev rädd och tänkte bara på alla skräckfilmer man sett. så panik känslorna kom springande vi försökte med all la granris under hjulen men det gick inte grävde bara ner oss längre och längre. Tillslut så insåg vi att detta klarar vi aldrig själva så det vara bara att lämna bilen i den svarta skogen och börja gå till närmaste hus för att få hjälp. Hittade ett hus efter att ha gått i ca 10 minuter dom ringde efter nån som brukade åka på den vägen. han kom efter bara en liten stund han var så snäll så han fick bort oss och vi fick backa ut hela vägen. Tur att det finns snälla männidskor som ställer upp i nöd.
Men det värsta av allt var ju att det var inte våran bil utan det var ju min pappas bil och bilen är ju verkligen han ögonsten inget kul att det låter som att den ska gå i tussen bitar när man har lånat bilen.
Men när vi var hemma i väservik igen så åkte vi raka vägen och tvättade den så att han förhoppningsviss inte ska märka något. Vill inte säga att vi körde fast. :)
Men han har inte ringt än så jag hoppas att han inte sett nått.
Men fy fan vilken panik jag hade.... Men man har ju iaf varit med om ett äventyr det kan man ju inte säga annat om.
Kommentarer
Trackback
